17 maj kommer aldrig att vara Norges nationaldag för mig
16 maj, Pajala sjukhus. Farmor ligger och väntar, väntar och väntar på hennes dotter Gerda ska komma dit, den sista att säga farväl till av alla hennes fem barn. Och hon har väntat.
Det är dags nu, jag orkar inte mer, säger hon och alla förstår att hon är redo, hon har kämpat tillräckligt länge. Stilla somnar hon natten den 16 maj och sover en fantastiskt fin sömn hela natten.
08.30, måndagmorgon den 17 maj - Norges nationaldag, en fantastisk vacker och varm vårdag, befinner jag mig på jobbet och hör hur min mobil ringer. Mamma mobil lyser i min display och en del av mig slutar att andas. Farmor somnade in för en timme sen, pappa ringde mig nyss och berättade, och jag känner hur allting brister och hur alla tårar väller fram, jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska säga eller vad jag ska göra.
Jag trodde farmor skulle bli bra igen. Jag tänkte aldrig att hon faktiskt skulle dö.
Egoisten inom mig har dock fått ge sig, farmor var ändå hela 89 år gammal med ett liv rikare än den rikaste människan på jorden. Hon som visste allt, hon som var så vis, hon som älskade att prata, hon som hade det där fantastiskt härliga skrattet och den underbara blicken med det finurliga leendet hon kunde ge en ibland, som om hon läste ens tankar. Egoisten inom mig har fått ge sig men min saknad och mina tårar kommer aldrig att göra det.
Hilja "Mimmi" Lahti,
du kommer alltid att vara världens finaste farmor och du kommer alltid att vara enormt saknad. Hälsa farfar, vi ses snart igen.
vad fint du skriver gumman, ring om de är nåt! :D
