Le Petit Monkey - this is my life

Mitt nya fina BFF armband dinglar runt min handled. Runt hennes också. Samlade på flygplatsen sitter vi allihopa och väntar. Väntar. Äter lunch på donken som vilken annan dag som helst. Hon har klippt håret och sitter bredvid sina packade väskor. Ser alldeles vuxen och säker ut. Ett års erfarenhet samlat. En evighets nybörjad vänskap rikare. BFF. Precis som Paris Hilton och Nicole Richie. Minus hela Simple Life livet, eller hur? Och klockan tickar och vi alla vet att det är dags. Tårarna byggs redan upp. Fan inte okej. Det kanske bara är en dröm? Sista kramen kommer och tårarna rinner ner. Åk inte. Snälla åk inte. Skrattande blandat med gråt försvinner hon. Bort. Och allt blir tyst. Allt står stilla. Och så var hon borta. Sätter mig i bilen och vill gråta igen. Kan inte gråta. Kanske var det bara en dröm? Vill smsa och fråga om hon ska med ut ikväll. Och får ständigt påminna mig själv. Hon är på väg hem. Sverige hem. Och för första gången är kids of 88 inte komplett längre. Och jag vill bara gråta. Och inga tårar kommer. Då är det säkert bara en dröm. Nu väntar jag bara på att vakna.

Fan vad du kommer vara saknad här på andra sidan jorden, Emelie.