Le Petit Monkey - this is my life

jag har varit på så jävla bra humör idag, hela dagen - trots att jag har jobbat mellan 8.00-16.00, för att jag hela tiden har vetat att efter jobbet ska vi åka och flyttstäda min gamla lägenhet i stadshagen.
äntligen bli av med den.
äntligen kunna sluta tänka på den.
jag, pappa och margit åkte dit och grovstädade allt! det stank ajax i korridoren när vi var klara och skulle gå därifrån!

"ska du inte säga hejdå?" frågade pappa.
"hej då lägenheten, fuck you!" sa jag och skrattade och låste igen dörren.

Nere vid bilen har vi såklart fått med oss nåt filter som ska vara kvar i lägenheten, så jag fick åka upp och lämna den. när jag vred om nyckel till lägenheten och öppnade dörren kom känslan som en jävla örfil i ansiktet.
det kändes exakt som den dagen då jag fick min lägenhet, när jag själv gick dit, vred om nyckeln och gick in i MIN lägenhet, min allra första lägenhet, i stan - själv! fan vad jag hade lyckats! allt var så bra, jag mådde så bra, jag var så lycklig över att jag hade lyckats på nåt sätt. jag hade grejat mitt liv! jag hade en egen lägenhet. jag hade någon som jag tyckte om jävligt mycket, som har varit i min lägenhet väldigt mycket. som har tillbringat mycket tid med mig där, som jag har skrattat, gråtit och sovit med. som jag har kunnat vara mig själv med. som gjorde mig så lycklig bara av att se på honom. som nu, efteråt, fick mig att inse att jag nog aldrig har varit kär i någon på riktigt fören jag träffade honom. 

och nu.
 
ingenting. ingen lägenhet. ingen kärlek. ingen närhet. ingen lycka. ingenting.

och tårarna bara rann ner för mina kinder när jag stod där, i dörröppningen och tittade in i den tomma lägenheten, med alla minnen och känslor. det var inte fören då, när jag stod där, som jag insåg att inget av det kommer finnas för mig igen. jag har varit helt lugn alla de här månaderna angående lägenheten, att jag inte ska bo där längre - någonsin, att jag ska flytta hem till pappa, att jag sa upp mig från Mexx... tills nu. ångesten över att jag känner mig så misslyckad har jagat ifatt mig och jag har insett nu att jag verkligen hatar min livssituation.

"jaså, nu kommer du? jag trodde du stod där uppe och grät eller nåt över lägenheten"
"nä, verkligen inte"

jag satte mig i bilen och torkade diskret bort den sista tåren som envist ville rulla ner för min kind.

och så körde vi därifrån.